Onsdag
Japp då var det mitten av veckan igen. hallå? Vart tar dagarna vägen, jag hinner faktiskt inte med för tillfället.. Det är åter en dag med uppsats, har endast 2lektioner kvar innan jul, men som sagt så tar uppsatsen all ledig tid. Igår tog jag mig i kragen och hittade alla böcker jag behöver. Sen ryckte jag upp mig och mailade Klas i Kalmar för mekanikdikussion och fick en tid kl 9.00 måndag 30/11. På ett sätt ska det bli skönt att få det avklarat. Vill avsluta kalmar och kunna njuta av livet här tillfullo. Enda kruxet är att jag inte kan åka på söndagen då jag har dubbla friskistimmar men får åka kl 6.00 på måndag och kan mycket väl bli så att jag åker hem samma eftermiddag. Beror lite på hur många som vill träffa mig..
Någon frågade mig om jag ångrar mitt liv i Kalmar, men Nepp det glr jag inte. Jag stortrivdes och gick ju halva min utbildning där, utan den är jag ju inget alls. Jag storstrivdes med skolan och kompisarna men det är faktiskt inte allt. Jag hade väldigt ofta ont i magen, var deppig och var ett nervvrak vissa dagar över att jag inte var mig själv. Jag har alltid k'nnt mig som en person som går min egen väg, ingen ska få köra med mig eller trycka ner mig. Det hände faktiskt i kalmar, den "vanliga" anna som säger vad hon tycker och tänker började försvinna, jag såg det inte så då men nu efterråt undrara jag hur jag orkade. Saknaden av den person man älskar mest av allt var konstant. Jag var aldrig nöjd och längtade jämt efter något annat, Dåliga samvetet fanns där hela tiden. Var jag i Lund missade jag nästan alltid något i Kalmar och var karl hos mig missade han något här eller så orkade vi inte hitta på något. Det är mer än en gång jag har fått orden : Vad tråkig du är som aldrig är med! Det där var lång ifrån sant för så fort jag var hemma anstängde jag mig för att vara med på allt som hände, men i kalmar hände det inte mycket!
Jag är så jäkla glad att jag tog beslutet, och det enorma steget, att flytta till Lund och Karl. Livet leker (iallafall ibland) och jag trivs som fisken i vattnet. Visst vissa dagar känner man sig som en skunk och jag har lätt för att ramla tillbaka i deppträsket. Händer detta kollar karl på mig, ger mig en kram och säger Var den du är anna, plocka fram riktiga anna igen för det är henne jag älskar. Var den du vill vara och säg ifrån!
Yes dessa ord lever jag på. Ingen kan komma och kalla mig tråkig igen, jag lever det liv jag vill och vill jag vara hemma så är jag det, vill jag vara ute så är jag det, Jag är en människa med stort behov av egentid och hatar när folk försöker dra i mig fast att jag inte vill. Visst, jag har fortfarande svårt att säga ifrån ibland, mest av rädsla att göra personer illa, men jag börjar bli bättre och bättre.
Länge lever den som vågar säga ifrån!
Någon frågade mig om jag ångrar mitt liv i Kalmar, men Nepp det glr jag inte. Jag stortrivdes och gick ju halva min utbildning där, utan den är jag ju inget alls. Jag storstrivdes med skolan och kompisarna men det är faktiskt inte allt. Jag hade väldigt ofta ont i magen, var deppig och var ett nervvrak vissa dagar över att jag inte var mig själv. Jag har alltid k'nnt mig som en person som går min egen väg, ingen ska få köra med mig eller trycka ner mig. Det hände faktiskt i kalmar, den "vanliga" anna som säger vad hon tycker och tänker började försvinna, jag såg det inte så då men nu efterråt undrara jag hur jag orkade. Saknaden av den person man älskar mest av allt var konstant. Jag var aldrig nöjd och längtade jämt efter något annat, Dåliga samvetet fanns där hela tiden. Var jag i Lund missade jag nästan alltid något i Kalmar och var karl hos mig missade han något här eller så orkade vi inte hitta på något. Det är mer än en gång jag har fått orden : Vad tråkig du är som aldrig är med! Det där var lång ifrån sant för så fort jag var hemma anstängde jag mig för att vara med på allt som hände, men i kalmar hände det inte mycket!
Jag är så jäkla glad att jag tog beslutet, och det enorma steget, att flytta till Lund och Karl. Livet leker (iallafall ibland) och jag trivs som fisken i vattnet. Visst vissa dagar känner man sig som en skunk och jag har lätt för att ramla tillbaka i deppträsket. Händer detta kollar karl på mig, ger mig en kram och säger Var den du är anna, plocka fram riktiga anna igen för det är henne jag älskar. Var den du vill vara och säg ifrån!
Yes dessa ord lever jag på. Ingen kan komma och kalla mig tråkig igen, jag lever det liv jag vill och vill jag vara hemma så är jag det, vill jag vara ute så är jag det, Jag är en människa med stort behov av egentid och hatar när folk försöker dra i mig fast att jag inte vill. Visst, jag har fortfarande svårt att säga ifrån ibland, mest av rädsla att göra personer illa, men jag börjar bli bättre och bättre.
Länge lever den som vågar säga ifrån!
Kommentarer
Trackback
